Har tänkt länge på att börja blogga igen, har känt hur bra jag mår av att skriva av mig. Jag har saknat att skriva så nu är det dax igen... Jag vill börja med att berätta om vår nya familjemedlem... Måndagen 5/9 föddes vår son Melvin, han föddes i Vecka 36+6 & var en stor krabat på 3730g & 52 cm. Vi är fortfarande på BB men så fort vi kommit hem & landat ska jag berätta hur förlossningen gick till & hur vi har det nu när vi plötsligt är fyra(!!!) i familjen! Vem vet, det kanske inte ens finns några läsare kvar!? Eller??

Sitter i bilen på väg hem ifrån Östra Ryds Kyrka, där har vi lämnat vår Vilde! Nästa vecka kommer han få vila tryggt bredvid min morfar! Sov gott min älskade prins!

Har inte bloggat på ett tag nu. Vi har kommit igång med jobb och vardag, livet går helt enkelt vidare. Jag tänker på Vilde flera gånger om dagen och jag saknar honom så otroligt mycket! Jag ska tatuera in hans lilla handavtryck på min handled, det ska stå Vilde under den.. Nu gäller det bara att välja vart jag ska gå och göra den och sen boka en tid. På det sättet bär jag med mig min älskade ängel hela livet ut! Den 4 januari kremerades Vilde och när jag fick reda på det kändes allt genast så verkligt! Nästa steg är att hämta askan och köra den till kyrkan där vår Vilde ska få vila tryggt bredvid min morfar! När han väl är där ska jag åka dit och tända ett ljus för vår lilla son! Mamma älskar dig!

God fortsättning kära bloggläsare (om det finns någon kvar!?!) snart ska jag sätta mig och skriva ner vad som hände under förra året, den tillbakablicken kommer upp här så fort den är klar! Vilde, mamma saknar dig varje dag! Hoppas du har det bra där du är min älskade ängel! <3

Hej min älskade lilla ängel. Inatt är saknaden efter dig enorm. Mina tårar rinner okontrollerat, min kropp värker och jag vill bara skrika rakt ut, skrika av ilska, frustration, sorg och längtan! Både jag och din pappa kände sån otrolig lycka över att vi väntade dig. Vi såg fram emot första sommaren med dig, när vi pratat om semestern har vi hela tiden tänkt på vad som går att göra med en bebis. Vi har pratat om husvagn för att kunna semestra enkelt med en liten bebis. Nu är jag inte sugen på husvagn längre, det känns som om saknade efter dig kommer bli ännu större då!?!

Idag ringde kuratorn, hon pratade in på min telefonsvarare och sa ”Jag har bilderna nu och vi behöver träffas för att gå igenom omhändertagandet av ert barn”. När jag hörde henne säga så befann jag mig, som så många gånger förr, i den där vidriga mardrömmen som någon snart ska väcka mig ur. Jag kan fortfarande inte fatta att du aldrig kommer leva här med oss. Varje gång jag pratar om dig och berättar för någon vad som hänt så känns det som om jag berättar om någon annans olycka. Såna här saker drabbar inte en själv!

 Livet är orättvist, det har jag förstått! Att det skulle kunna vara så här grymt mot oss hade jag aldrig förväntat mig. Det är inte bara för min egen skull jag känner sorg, utan jag känner sorg för din skull också. Du fick aldrig chansen att lära känna din ”lilla” storebror, det tycker jag är synd. Du hade tyckt om honom, han är jordens snällaste lilla kille. Du fick heller aldrig träffa din ”stora” storebror, han som skulle ha sjungit så fint för dig, pysslat om dig och varit så stolt över dig! Jonathan berättade när han var här sist att han tycker det är jättetråkigt att du inte kunde komma till oss som planerat!

Vilde! Jag kan inte med ord beskriva hur tom jag känner mig, hur mycket kärlek jag hann känna för dig eller hur ont det gör i mitt hjärta när jag tänker på att jag inte kan pussa din panna och ge dig tryggheten som en mamma ska ge sitt barn. Men som jag sagt tidigare så tror och hoppas jag att jag får pussa på dig den dagen jag dör. Jag hoppas att du möter mig den dagen och att vi aldrig någonsin skiljs åt igen! Jag saknar dig och jag tänker på dig varje dag, vi ses i Nangijala min älskade lilla ängel! Puss från din mamma. .

Idag börjar jag hos min nya brukare, det ska bli skönt att komma igång igen! Vilde finns kvar i våra hjärtan och han finns nästan hela tiden i mina tankar. Det har varit en riktigt jobbig tid senaste veckorna men förr eller senare måste man ju "gå vidare". Idag är det tre veckor sen vi såg vår lilla Bille-Vilde och jag saknar honom enormt! Nu ska jag väcka Nypan, det blir frukost på dagis för honom idag! Ha en bra dag, kära bloggläsare!

Jaha, då har man fått ett jobberbjudande idag då! Min "chef" ringde och berättade om en brukare som hon tror att jag skulle passa ihop med. Jag kunde inte göra annat än att tacka ja! Tjänsten är på 70% och både jag och Christian tror att det kan vara en lagom start efter allt som hänt! Jag tror att det kan bli skönt att sätta igång och jobba igen, börja skapa en vardag efter allt, ja det här kommer bli bra! På måndag börjar jag!!!!

Imorse var mitt lilla charmtroll jättearg för att han skulle behöva gå till dagis, han drack välling i soffan och skulle absolut inte klä på sig! Jag försökte med alla tänkbara knep... Men nej då, han hade bestämt sig för att vara hemma idag! Jag lät honom sitta där ett tag i bara kallingar (Och blöja) medans jag drack mitt kaffe.. Sen gick jag in till honom och frågade "Ska vi klä på dig nu då så att du kan gå till dagis och leka med Malte"? Nej! Han skulle inte gå till dagis idag!!! Kläderna jag lagt fram flög iväg från soffan och ner på golvet, han var riktigt bestämd lilleman, inga kläder skulle komma i närheten av honom! Jag tog tröjan som jag tagit fram och gick in i hans rum, där bytte jag ut den mot hans nya Byggare Bob-tröja, när jag höll upp den så att han såg gick det undan...På med kläderna i ett enda svep!!!! Varför fick han så bråttom? Jo, för att han ville till dagis och visa Malte sin fina tröja ;)

Nypan & jag har precis kommit hem, han ville inte alls gå hem från dagis! Idag var dom inne när jag kom och det första jag ser när jag kommer in är två pojkar som leker, den ena har en röd handväska över axeln och den andra har en rosa paljettkjol... Pojken med väskan var Malte & kjolpojken var Charlie! Så söta var dom! Charlie var superglad över att se sin mamma, han skulle visa alla teckningar han gjort, alla kort han är med på, han bjöd på "fika" i deras hemvrå och han visade glatt att hans gosekanin låg fint på hyllan vid sovhörnan... När det sen var dags att ta av sig kjolen för att gå hem tog det hus i helvete. Charlie grät hysteriskt och skrek "Miiiiiiiin....vill ha den" han ville inte alls ta av sig den! Plutten!

Tillslut fick jag med mig lillkillen hem iaf och nu sitter han i soffan med vindruvorna i högsta hugg och tittar på "Bilar".. Jag ska sätta mig bredvid honom en stund och bara njuta av att han finns!!!!

Idag var min underbara vän Maria och hennes två barn här hemma, det var helt fantastiskt att få krama om dom igen! När jag fick veta att Vilde saknade skallben ringde jag först mamma sen direkt efter sa jag till Christian att jag ville ringa Maria, jag väntade ett tag innan jag ringde men hon var den första vän jag ville skulle få veta!
Maria var den första (förrutom Christian) som fick veta att jag var gravid och hon blev superglad för vår skull, hon har stöttat mig så otroligt mycket under min graviditet. När jag var på Öland och bara grät och ville hem till min familj skickade hon ett helt fantastiskt meddelande med peppande ord.. Här är en del av vad hon skrev: "Tänk positivt, vilken underbar familj du har där hemma som väntar på dig och en liten medlem av den familjen har du ju med dig i magen!" Det hjälpte mig, hennes ord gav mig nya krafter och jag klappade på magen och tänkte att jag iaf hade en del av min familj hos mig hela tiden. 

När jag låg på sjukhuset pga illamåendet ringde Maria och hon skickade meddelanden, hon peppade mig, fick mig många gånger att tänka positivt trots att allt kändes skit.

Under tiden vi har känt varandra har hon tröstat mig, delat min glädje, stöttat mig, peppat mig, hon har helt enkelt stått vid min sida sen dagen då vi blev vänner. 
Under tiden vi har varit vänner har det hunnit hända massor (Som vanligt då det gäller mig).
Maria stöttade mig, bjöd mig på middag, lyssnade på mig och kramade om mig när jag efter många om och men bestämde mig för att separera från P.  
Hon stod vid min sida när jag var deprimerad.
När jag blev kär för att sen bli sårad, flera gånger om... så fanns min vän där för mig.
När jag varit glad har hon varit glad för min skull, när jag har varit ledsen och blivit sviken har hon varje gång låtit mig gråta mot hennes axel.
Maria har sett mig arg, besviken, överlycklig, nykär, ledsen, stressad, trött, rastlös, nervös, ja hon har nog sett alla mina olika sidor.
Maria har accepterat alla mina sidor, hon har alltid tyckt om mig för den jag är, hon har aldrig svikit mig eller vänt mig ryggen. Det är inte alltid vi delar samma åsikter men vi har alltid accepterat att vi är dom vi är, det är väl ändå så det ska vara med vänner!?!

När vi förlorade Vilde kände jag extra mycket hur saknad Maria är, jag saknar att ha henne nära! Jag vill sitta under en filt ute på hennes balkong sent på kvällen, ha tända ljus, dricka vin, skratta och gråta ihop med henne! Precis som för 6-7 år sen! Maria är och kommer alltid vara en av dom personer som jag kan berätta allt för, jag vet att jag aldrig behöver skämmas eller vara orolig över att det kommer ut! Jag litar 100% på Maria!

Idag när Maria var här fick vi en helt underbar present, en "Guardian", det är en mamma som håller om sin bebis, så nära hjärtat det bara går! Maria sa att den skulle symbolisera en mors kärlek och det vill jag lova att den gör. För ett tag sen berättade jag för Maria att jag ångrade att jag aldrig höll i Vilde och idag berättade hon för mig att hon tänkt på det, Hon sa "Du håller ju honom i ditt hjärta...för alltid...ångra inte att du aldrig höll honom..låt den här figuren symbolisera er kärlek till honom och att ni håller honom hårt i ditt hjärta". Precis så känner jag när jag ser figuren... Jag tänker mig att det är jag och Vilde, att jag håller honom hårt, så nära mitt hjärta jag bara kan... jag tänker att det är jag som sitter och skyddar honom från det onda! Precis så vill jag att det ska vara! Sakta men säkert börjar jag förstå att det aldrig blir så, då tittar jag på figuren och drömmer mig bort en stund, drömmer att det är jag och Vilde!

MARIA! Du är verkligen en sann vän och jag älskar dig så otroligt mycket!
TUSEN TUSEN TACK för den fina presenten!!!

Jag tänker mycket nu för tiden på hur bra jag har det, jag har en underbar familj som jag älskar mer än något annat! Jag skulle inte kunna drömma om en bättre familj! Min älskade Christian & Min älskade Charlie, vad skulle jag göra utan er? Älskar er till månen och tillbax....tusen gånger om!

Vill även passa på att säga TACK igen till er alla, ni är så många som skriver så himla fina kommentarer. Många nämner att dom tycker jag är stark... Tack för det men tyvärr kan jag inte ta åt mig äran för det.... den ska Christian och Charlie ha, all min styrka får jag från dom! Utan dom skulle jag aldrig gå hel ur det här!!!

Nu ska jag gå in & pussa min sovande son på hans underbara panna innan jag sätter mig bredvid mitt livs kärlek i soffan & ger honom en stor puss & berättar för honom att jag älskar honom!

Hittade den här dikten, jag hoppas att det är så att Vilde vakar över mig!

Ja, idag är det en vecka sen.. klockan 16.45 idag var det exakt en vecka sen jag födde vår lilla Vilde. En vecka sen han togs ifrån oss utan att vi ens fick tala om för honom hur mycket vi älskar honom! Jag hoppas att han vet det ändå.. men jag önskar på något sätt att han hade tagit några andetag och fick höra våra röster innan han somnade in!

Idag var vi hos psykologen, jag grät, vi pratade och fick berätta hur det går för oss. Både jag och Christian tycker ändå att det går ganska bra för oss, vi gräver inte ner oss i det som hänt men självklart sörjer vi... och jag ältar,
jag ältar mer än vad jag borde, jag har dåligt samvete och känner mig så fruktansvärt rutten som inte tog upp min son och höll honom i min famn!!! Jag mår verkligen dåligt av det, varför gjorde jag inte det? Är det någonstans en liten bebis ska vara så är det väl i sin mammas (eller pappas) trygga famn???
Då, när vi fick se Vilde kändes det inte bra för mig att hålla honom, jag ville inte! Jag ville bara se och klappa honom, jag gav honom en puss oxå men sen fick det räcka! Just i den stunden kände jag ändå inte att min famn var särskilt trygg, jag var så ledsen, chockad och samtidigt arg, besviken och dessutom hög på morfin!!! Idag ångrar jag mig så mycket så att mitt hjärta gör ont, och nu är det försent! Jag hade min chans att hålla min älskade Vilde men jag tog den inte! 
Älskade lilla Vilde, förlåt mig! Jag hoppas att du känner hur ofta jag tänker att jag vill krama dig, hur ofta jag vill pussa på dig och hur mycket jag saknar dig... En vacker dag kommer jag att lyfta upp dig i min famn, krama om dig så kärleksfullt som bara en mamma kan och jag kommer aldrig tillåta dig försvinna från mig igen!!!! 

Idag är det exakt 16 år sen Christians pappa gick bort, det känns oxå sorgligt. Trots att jag aldrig träffat min svärfar så saknar jag honom. Jag är helt säker på att vi hade tyckt om varandra. Det är synd att jag aldrig fått höra Christians och hans pappa spela gitarr ihop, det hade varit kul!!! Men vem vet, en dag kanske jag får göra det!? 
 
Imorgon ska Nypan vara hemma från dagis för hans gudmor Linda och hennes son Felix kommer hit och leker med oss. Det ska bli mysigt! Nu ska jag krypa ner i sängen, läsa en stund innan jag tar en sömntablett och hoppas sen på att få ordentligt med sömn.. Ikväll hade jag tänkt försöka lämna alla tankar här på bloggen istället för att ta med dom till sängen... men får se om det räcker...jag är en ältare, jag vet!!!

Igår kom min syster med familj hit, dom kom klockan 14.30 och åkte hem sent på kvällen så det blev en heldag! Skönt med lite sällskap, det behövde nog både jag, Christian & Nypan! Vi skrattade, åt god mat, proppade godis & hade det supertrevligt! TACK för att ni ville komma!

När gästerna hade gått satt jag och Christian i soffan, Nypan sov, ljusen var tända och huvudet började älta igen!
Jag fattar inte, jag kan bli så ledsen efter en dag med massa folk eller saker att göra.. Jag liksom stänger av tankarna ett tag och sen hinner dom ikapp när allt lugnar ner sig! Jag har sagt det förr men jag vet inte hur jag ska få dig att förstå hur det känns, det är så tomt utan Vilde i magen! Ibland rör det ju sig i magen på en och då tänker jag alltid "Åh, nu rörde han sig igen" men så kommer jag på att han är död, han finns inte längre åtminstone inte i min mage!

Imorgon har det gått en vecka, då är det en vecka sen vi fick se vår lilla son med pyttesmå fingrar och tår, han hade miniminismå naglar, men kärleken han kom med var lika stor som en fullgången och levande bebis! Ush, vad jag saknar honom. Mitt hjärta värker och mina ögon tåras hundra gånger om dagen... När är det dags att "gå vidare" och "komma över"??? Jag kommer ju aldrig glömma men nångång måste jag ju kunna inse vad som hänt och acceptera, jag har ju liksom inget annat val.. Ändå har jag så svårt att acceptera det just nu, jag drömmer att jag föder honom efter 9 månader och han är fullt frisk, jag tänker ofta "i sommar när bebisen är här", jag tänker på vad jag får och inte får äta... Och det gör så ont varje gång jag vaknar ur drömmen eller när jag kommer på att han är borta! Jag vill inte bli någon ältare, en som tycker synd om sig själv men fan va svårt det är!

Tack vare Charlie går jag upp varje morgon, jag skrattar och är mig själv till stor del. Jag har lätt för att bli sängliggandes utan mat och dricka flera dygn i sträck när jag mår dåligt och hade jag inte Charlie så hade det förmodligen varit så nu oxå! Jag har iofs mycket kortare stubin än vanligt, blir ledsen för minsta lilla och jag grubblar mycket mer än vanligt!

Charlie är världens goáste och jag är så stolt över hur fin han är, han är jordens gladaste och snällaste kille...oftast! MEN just nu är han inne i någon trotsålder, han testar gränser hela tiden. Han tar upp saker som han vet att han inte får ha, tittar på oss för att få en reaktion, när vi säger "Lägg tillbaka dom" säger han nej eller ignorerar oss, när vi säger till igen kastar han dom i golvet. Han gör allt han vet att han inte får, han slåss, sparkas (Slåss och sparkas gör han löst, han liksom testar om vi ska bli arga och det blir vi ju såklart).
Jag tror att han känner att det inte riktigt är sig likt här hemma, han märker nog på mig att jag är lättretad och då blir det ännu roligare att reta mamma. Jag känner mig värdelös som inte har något tålamod!

Christian är helt underbar, han låter mig sova på morgonen när han och Charlie går upp. Dom leker och fixar medans jag sover en eller ett par timmar till! Han går upp på natten när Charlie ropar och han klappar och pussar mycket på mig! Han är mitt stora stöd i det här och jag hoppas att han känner att jag stöttar honom och att jag älskar honom till månen och tillbax! Imorgon ska Charlie till dagis och vi blir ensamma hemma, det ska bli mysigt! Vi behöver lite ensamtid nu och Charlie behöver sina kompisar på dagis.

Idag ska vi hem till Charlies kompis "Bampus" (=Hampus) för han ska ha 3-årskalas. Det har Charlie längtat efter enormt mycket så vi måste gå dit känner vi. Det blir kul för honom med massa bus och lek!

Christian & Charlie, jag älskar er så mycket och jag är så tacksam för att ni finns! Tillsammans är vi oslagbara! Ni två är dom finaste människor som har satt sin fot på denna planet och jag är så lycklig över att jag går här på jorden med just er vid min sida! TACK FÖR ATT NI FINNS, min älskade familj!!!!!

Idag åkte vi till IKEA och handlade lite nya möbler som vi har skruvat ihop, massa ljus blev det oxå som vi har placerat ut här och där.. Skönt att ha något annat att tänka på en stund. Även om Vilde är i mitt huvud mest hela tiden så känns det bra att ha något att göra! Jag märker på mitt humör att jag inte riktigt är stabil, jag blir arg väldigt fort och i nästa sekund vill jag bara gråta! Brösten gör mig arg och frustrerad just nu!!!

Imorgon kommer min syster med familj hit och det ska bli skönt med lite andra röster här hemma.

Charlie la sin hand på min mage idag och sa "Mamma..bebis", jag talade då om för honom (eftersom psykiatrikern sagt att vi ska va ärliga mot honom då han förstår mycket mer än vi tror) att det inte finns någon bebis i mammas mage längre, det var en lillebror som var därinne, han heter Vilde men var sjuk och finns inte längre hos oss... Han tittade då på mig med fundersam blick och efter en kort stund tittade han på min mage sen upp på mig och säger "Bebis... Borta.... Mamma...Mat" Han förstod alltså att det inte längre är någon bebis i min mage men att den är full av mat! Gulleplutten!!!!

Vi gjorde iordning ett minnesfat för Vilde idag.. Vi la några fina löv, några ekollon och en fin ljushållare på det, sen säger jag "Trist att vi inte har några kastanjer" då springer Charlie ut till hallen och plockar fram en kastanj som han har lagt under vagnen, han lägger den på brickan och säger "Kanj....Bille" (=Kastanj till Vilde).
När fatet var klart fick Charlie tända ljuset med lite hjälp av mig och han visste precis att det var för lillebror vi gjorde det!

Charlie, älskade lilla unge! Du är den finaste jag vet, du är min hjälte och det ska jag tala om för dig när du blir större! Jag älskar dig så otroligt mycket! Jag är säker på att Vilde ser dig från himlen och att han tycker det är trist att han aldrig fick lära känna dig! <3 <3 <3

Plötsligt är jag hemma, utan bebis i magen.... det känns så otroligt tomt! Det är inte lite grymt att behöva komma hem utan bebis i magen OCH utan bebis i babyskyddet, efter att man har gått igenom en förlossning ska man ha sin bebis med sig hem!!!

Mina bröst håller på att sprängas, jag har fått medicin för att dom inte ska börja producera mjölk men det verkar som om boobisarna missat att det var det medicinen skulle göra! Det svider i dom, dom spänner, är stenhårda och stora som vattenmeloner. Bara under dagen har dom växt ur min BH som ändå var typ 1 storlek för stor.
Det känns vidrigt att gå igenom det här, mina bröst fattar liksom att jag har fött en bebis och nu är det meningen att jag ska börja amma honom. Ush, som om det inte vore nog med att magen är tom och ihopsjunken.. brösten ska tydligen oxå påminna mig om att vår bebis är borta!!!!!

Ikväll tänkte jag skriva ner hur allt på sjukhuset gick till.... om jag orkar!

Idag fick vi JÄTTEFINA blommor, på kortet stod det "Vi tänker på er. Kram från oss på Pot Plant" Alltså var buketten från Christians jobb, tack snälla!!!!