Plötsligt är jag hemma, utan bebis i magen.... det känns så otroligt tomt! Det är inte lite grymt att behöva komma hem utan bebis i magen OCH utan bebis i babyskyddet, efter att man har gått igenom en förlossning ska man ha sin bebis med sig hem!!!

Mina bröst håller på att sprängas, jag har fått medicin för att dom inte ska börja producera mjölk men det verkar som om boobisarna missat att det var det medicinen skulle göra! Det svider i dom, dom spänner, är stenhårda och stora som vattenmeloner. Bara under dagen har dom växt ur min BH som ändå var typ 1 storlek för stor.
Det känns vidrigt att gå igenom det här, mina bröst fattar liksom att jag har fött en bebis och nu är det meningen att jag ska börja amma honom. Ush, som om det inte vore nog med att magen är tom och ihopsjunken.. brösten ska tydligen oxå påminna mig om att vår bebis är borta!!!!!

Ikväll tänkte jag skriva ner hur allt på sjukhuset gick till.... om jag orkar!

Idag fick vi JÄTTEFINA blommor, på kortet stod det "Vi tänker på er. Kram från oss på Pot Plant" Alltså var buketten från Christians jobb, tack snälla!!!!

Den 18 oktober runt klockan 9 började jag få värkar.
Klockan 13.30 började jag känna av krystvärkarna.
Klockan 16.03 gick vattnet.
Klockan 16.45 föddes vår ängel.

Lilla Vilde var inte stor men tog ändå med en gång stor plats i våra hjärtan, han var 21 cm lång och vägde 181 gram. Lilla plutten! Vi fick se honom, han låg inbäddad i filten vi köpt. Det var obehagligt att se honom eftersom att han ändå hade en missbildning i huvudet... men nu när jag fått smälta det och när jag tänker på honom idag så tycker jag att han var så fin! Jag la hans hand på mitt pekfinger, den pyttelilla handen täckte knappt min nagel. Jag pussade honom hej då och grät floder för att vi inte får lära känna vår son.
Jag tror ändå att han får det bra, när han landade i himlen stod et nog många på rad med öppna famnar för att välkomna honom... den första att möta honom var nog hans stolta farfar!

Idag har varit en jobbig dag, jag har sovit hela dagen, bara gått på toa och sen lagt mig igen. När jag nu orkade kolla bloggen såg jag alla fina kommentarer och kände att jag ville berätta om vår son! Hur allt gick till berättar jag senare...
Idag har Charlie tänt ett ljus för sin lillebror hemma hos mormor, det tycker jag var fint gjort!

Vi väntar på en psykiatriker som vill träffa framförallt mig innan vi skrivs ut så vi får se när vi kommer härifrån!

Älskade lilla Vilde, mamma tänker på dig hela tiden!!!

Jag har väl lyckats få 2½ timmars sömn inatt, hade behövt mer känner jag nu! Har funderat på hur det ska gå till idag? hur tomma ska vi känna oss när vi kommer hem igen? Nar ska huvudet komma ikapp och förstå?
Såna här saker händer ju inte så många, men någon händer det tyvärr och nu var det oss det hände... Jag tror att vi bara måste inse att så här kan livet vara ibland, grymt och orättvist!

Jag är så glad för att jag hela tiden kommer ha min älskade Christian vid min sida och att vi går igenom det här tillsammans, jag älskar honom så mycket så ord räcker inte till!

När det blir för jobbigt idag ska jag tänka på vår underbara son, jag ska kämpa för honom!!! Jag vill hem till honom så fort som möjligt igen och jag vill inte vara helt söndertrasad då... Jag måste leva för honom nu!
Christian och jag förlorar idag ett barn men Charlie ska banne mig inte behöva förlora sin mamma på kuppen!

Älskade barn i magen, du har rört dig inatt men mindre än vanligt, är det för att börja vänja mig vid att jag snart inte kommer känna något alls? Idag kommer jag få se dig och jag är helt säker på att jag kommer tycka att du är vacker, jag kommer pussa dig och tala om att jag har älskat dig från den stunden jag visste att du hade börjat växa i min mage. Du, mitt ännu ofödda älskade barn, du var så efterlängtad både av oss och dina storebröder!!!

Idag blir mardrömmen till verklighet!!!

Volterna jag känner bebisen göra i min mage just nu är bland dom sista innan den somnar in, det gör ont i hjärtat att veta det!!! Imorgon kväll kommer jag inte vara gravid längre, vi väntar inte längre på vår bebis som skulle komma till oss med massa kärlek i mars. Vi kommer inte få se vår bebis greppa, krypa, gå, växa upp. Imorgon förlorar vi vårt barn och det känns fortfarande så overkligt att tänka på det, jag undrar när vi kommer fatta!?!

Charlie är hos mormor och Lasse så jag och Christian är ensamma hemma nu, det är tyst och det känns tomt.. tankarna far runt i skallen och tårarna står i kö och bara väntar på att få forsa nerför kinderna.. Idag har det känts som om det legat ett lock över mina känslor, som om jag spar på kraft och tårar inför imorgon! Kan det vara så?

Jag ber er igen, älskade bloggläsare.. Skänk oss en tanke imorgon och håll tummar och tår för att allt ska gå "bra" och att vi får en så fin stund vi kan med bebisen! Jag är idag gravid, om elva timmar gör man allt för att få igång förlossningen och det är imorgon dags för oss ta farväl av vårt efterlängtade barn, hur i h*lvete man nu gör det??? Klockan 7.30 imorgon skrivs vi in och runt klockan 8 tar jag medicinen, hur lång tid allt tar sen är det ingen som kan svara på. Jag uppdaterar bloggen så fort jag har tid och framförallt ork.

Idag har vi köpt en snuttefilt med spöket laban på, den ska bebisen viras in i, det var ett tvåpack så vi ska göra en tavla av den andra som är exakt likadan.. Den tavlan ska vi hänga upp i Charlies rum!

Jag orkar inte skriva mer idag, känner mig så tom på känslor...

Nu ska jag försöka njuta av ensamtiden med Christian, jag ska lägga handen på magen & känna hur vår bebis gör några sista volter!!!

Idag har vi varit hemifrån nästan hela dagen, vi kände mycket för Charlies men oxå för vår egen skull att vi måste hitta på något! Vi åkte iväg och skulle titta när Charlies gudmor tävlade med sin hund, nu vi missade iofs när dom tävlade men vi var där en stund iaf. Efteråt åkte vi med hem till dom och där har vi ätit god mat och det har faktiskt blivit ganska mycket skratt, det känns skönt att kunna skratta mitt i allt elände. Tack L & A för att ni är så underbara!!!!

När vi kom hem kände jag en stor klump i halsen, tillbaka till verkligheten kändes det lite som! Nu sover Charlie och Christian tittar på film...mina tankar & känslor kommer ikapp mig, det går inte att hålla tillbaka tårarna längre!!!

Snart är måndagen här, dagen som jag aldrig vill ska komma!!! Jag hoppas fortfarande på att jag ska vakna ur denna mardröm och det är väl på måndag det blir självklart att det inte är en dröm utan att det är verklighet, det här händer faktiskt oss!!! Det gör så fruktansvärt ont i mig just nu, jag känner hur vår bebis rör sig i magen mer och mer för varje dag! Det gör ont att veta att det inte är länge till den kommer leva, tänk dig att veta när ditt barn ska dö! Nu vet jag ju inte exakt när men jag vet att mitt barn ska dö iaf och han/hon lever som längst till på måndag!

Jag gick i tusen bitar idag när min älskade son klappade mig på magen, tittade på mig med jordens finaste ögon och sa "Mamma, bebis". Va fan säger man då???? Vår älskade lilla Charlie, du hade blivit jordens finaste storebror, du som har sagt att bebis ska få dina nappar!

Jag har en molande värk i magen hela tiden, som mensvärk men lite värre ändå! Det är pga medicinen jag tog igår. På måndag kommer jag få medicinen som ska sätta igång allt och sen är det bara att vänta. Precis som vid en vanlig förlossning får vi lov att vänta på att värkarbetet ska sätta igång, sen kan det hålla på i timmar. Jag kommer föda ut henne/honom och vi har bett läkarna torka av bebisen innan vi ser på den. Vi kommer ta med en snuttefilt som den ska få lindas in i och den kommer få följa med bebisen sen!
Vi har valt att ha bebisen i samma minneslund som min morfar ligger i, i den kyrkan döptes Charlie (och jag för många år sen). Kommer vi någon gång vilja ha ett kyrkobröllop så blir det nog där.. den kyrkan känns helt rätt att låta vår bebis komma till!

Jag har aldrig träffat Christians pappa för han dog för snart 16 år sen, alltså har han aldrig träffat sina barnbarn heller.. På måndag är det dags!! Kenneth, du tar väl hand om vår ängel när han/hon landar hos dig? Du tar väl med honom/henne hem till oss för att visa vart vi bor? Snälla, Ta hand om vår bebis och berätta att vi en vacker dag oxå kommer ses igen!!!

Jag är trött på dagarna för jag sover dåligt på nätterna, jag vaknar och är ledsen! Varje gång jag vaknar tänker jag "var det en dröm?" När jag förstår att det inte är en dröm så bryter jag ihop! Undrar hur länge man kommer hålla på så!?!

Jag vill ännu en gång TACKA ALLA som stöttar oss! Ni är nu väldigt många som följer oss i vår sorg! HELT UNDERBARA är ni!!!!! Jag vill passa på att be er om en sak oxå.. Skänk oss en tanke på måndag och håll era tummar för att vi ska få en bra och fin stund tillsammans med vår bebis!!!



Nu är det dags att krypa ner i sängen, jag hoppas på en natt med fina drömmar för imorgon kliver jag in i den här mardrömmen igen!

Några av mina vänner har frågat om dom får lämna ut lösenordet till några av deras vänner och jag har då svarat ja. Anledningen till att jag valde att ha lösenord på bloggen är för att ingen okänd snusk ska gå in och missbruka mina bilder.. Nu när vi går igenom det vi gör så har jag valt att dela med mig till så många som möjligt av det för nästa gång kanske det drabbar någon som läser min blogg... eller kanske en god vän till någon av er. Det är ju sånt man inte tror KAN hända en själv eller någon i ens närhet men nu har vi drabbats av det och jag gör allt för att hitta andra bloggar och information på nätet! Kanske att min blogg någon gång i framtiden kan hjälpa, stötta och ge lite kraft till någon annan som går igenom samma sak!?!
Jag skulle bli glad om så många som möjligt lämnar en kommentar då och då, bara vem man är eller vad som helst.. Skulle vilja ha någon sorts koll på vilka som följer oss i sorgen!

En annan anledning till att jag väljer att dela med mig av detta är för att jag ändå har varit gravid i 19 veckor, har fått mage och dom flesta vet hur mycket vi längtat efter vår bebis. Jag drömmer mardrömmar om att någon inte har fått veta och kommer fram på stan, lägger handen på min mage och säger "Åh, va mysigt med magen i vädret, hur känns det".. jag vet inte om jag skulle klara av en sån situation, vad ska man svara då liksom??? "Det känns inte så bra för bebisen hade inget skallben så vi fick ta bort den och magen är borta snart ska du se"? Genom att vara öppen med det som hänt känner jag mig inte lika orolig för dom flesta vet redan! Vissa dagar kommer vara tyngre än andra och då kan det vara skönt att skriva här på bloggen så att ni får veta vad som händer, hur det går osv utan att jag behöver upprepa det 1000 gånger! Självklart känns det bra att prata om det då och då oxå, vi bearbetar det nog samtidigt som vi pratar om det men vissa dagar har man kanske inte lika mycket ork, då skriver jag av mig istället!

TACK för alla fina ord, för alla tankar och för att så många visar att ni finns om och när vi behöver prata eller bara ha sällskap.. En vän sa till mig, "du kan ringa och bara vara tyst i luren om du vill.. jag finns här för dig". Det värmer att ha så många underbara vänner omkring sig!

Nu har jag inte bloggat på jättelänge, jag har inte haft något direkt behov av det. Nu känner jag att jag måste rensa tankarna och det var ju ändå därför jag skaffade en blogg, för att ha någonstans att skriva av mig när det behövs. Jag börjar från början...

Måndagen den 5/7 gjorde jag ett graviditetstest, jag var ensam hemma men hade ringt Christian och berättat att jag skulle göra det. Vi båda höll tummarna för att det skulle visa positivt. Efter någon minut visade det sig två mycket, mycket svaga streck på stickan så jag visste inte riktigt hur jag skulle avgöra om det var som vi hoppats eller inte. Jag åkte upp till apoteket och köpte ett clear blue istället för mina stickor jag hade massor av hemma. Jag gjorde testet och efter ett par minuter stod det "Gravid, 2-3 veckor". Vilken glädje!!!!! Jag ringde Christian och sa att det här går ju inte att missförstå och vi båda gick som på små moln hela dagen! När Christian kom hem gav han mig en puss och berättade hur glad han var!  

Ganska snabbt började jag må illa, redan i slutet av vecka 4. Precis som med Charlie hade jag svårt att behålla mat eller vätska och jag blev mer och mer trött pga det. I vecka 9 blev jag inlagd pga att jag var uttorkad, jag kräktes 10-12 gånger om dagen och kände hur glädjen fick vänta.. Illamåendet tog all min energi!! Flera gånger kände jag "Nu är det riktigt jobbigt, men jag måste härda ut.. Jag får ju min belöning i mars". Jag blev utskriven efter en vecka och bytte sjukhussängen mot min egen, jag fick ont i kroppen för att jag mest låg och sov och jag tyckte ingenting var kul. Jag missade Winnerbäck-konserten som jag sett fram emot över ett halvår, jag missade mormors årliga sommarfest och vid flera tillfällen låg jag hemma ensam när Christian och Charlie åkte till våra vänner på middag, fika osv. Vid alla såna tillfällen tänkte jag åter igen "Det får vara värt det, i mars kommer belöningen".

I slutet av vecka 16 började illamåendet avta sakta men säkert, från att ha kräkts 10-12 gånger om dagen i 12 veckor blev det bara 1-4 gånger om dagen. Äntligen!!! Magen började ta form och jag kände hur glädjen över vår lilla bebis äntligen kunde träda fram. Jag var så lycklig för att Charlie skulle bli storebror och han pratade mer och mer om bebisar! En dag när jag klädde på mig en tröja tryckte Charlie sin mun mot min navel och ropade "Hej, hej bebis!!" Då kokade glädjen nästan över i mig!!! När jag sen drog ner tröjan över magen ropade han "Hej då bebis!" Sötnos!!!

Onsdagen den 13/10 var dagen med stort D här, det var dags för ultraljud! Klockan 10.00 möttes jag och Christian upp hemma och satte oss i bilen in till söder. Det blev en liten promenad hand i hand innan vi gick upp till Mama Mia, och vi kände oss som dom två lyckligaste i världen. Christian sa till mig "Va mysigt, vi får nästan hela dagen för oss själva idag älskling". Efter ultraljudet planerade vi att äta lunch ute på stan innan vi skulle åka till Bromma för att titta på en barnvagn! Det här skulle bli en underbar dag!

Väl inne på Mama Mia kände jag hur min puls ökade, jag började bli ganska nervös... Tänk om... eller nä så kan jag inte tänka.... eller?..... Jo, tänk om hjärtat inte slår!?!?! Ush, hemska tanke, bort!!!
En barnmorska ropade upp mig och jag tog Christians hand i min och tillsammans gick vi in i rummet. Jag la mig på britsen och tittade på min underbara livskamrat som satt bredvid mig lika förväntansfull som jag.. Nu var det dags, vi skulle äntligen få se våran bebis!!!!!!

Barnmorskan började med en gång.. och där på skärmen såg vi den!! Vår bebis!!! Jag letade snabbt upp hjärtat på bilden och såg att det slog fint, nu kunde jag andas ut!! Vi fick se benen, rumpan och vi följde ryggraden upp och sen kom vi till huvudet... Vad nu då? Tänkte jag, vilka dåliga bilder hon får! Jag såg liksom inte det där stora huvudet som jag gjorde på Charlie! Undrar om det är för att jag kissade precis innan, då kan man väl få dåliga bilder? Mina tankar flög omkring i skallen... plötsligt säger Barnmorskan "När jag tittar på huvudet ser det inte bra ut!". Min första tanke var då "Nä, det blir absolut ingen bra bild.. snart ber hon mig hoppa upp och ner så att bebisen vänder på sig".
Barnmorskan sitter tyst några sekunder och tittar sen på oss med en speciell blick och säger "Nej, det är något som inte stämmer" Jag tittade frågande på Christian, hörde han samma som jag eller hörde jag fel? Han ser lika orolig ut som jag och lägger sin hand på mig... Mina tårar rinner längst mina kinder och jag lägger händerna över ansiktet samtidigt som Barnmorskan säger "Det ser ut som om er bebis saknar skallben". Jag håller kvar händerna över mitt blöta ansikte och bara hoppas på att någon nu ska väcka mig ur denna mardröm, nu räcker det... det måste vara morgon nu!!!!

Efter att ha hämtat Charlie i panik på dagis och kört honom till mamma och Lasse sitter vi chockade i bilen på väg in till Huddinge sjukhus där vi ska få träffa en läkare.. Han ska kolla ifall att det verkligen är så som Barnmorskan misstänkte. Mina ögon är svullna som koögon, dom är knallröda och jag är alldeles lila under ögonen efter att ha gråtit så mycket.. Nu är nog mina tårar slut tänkte jag!
Vi satt nästan en timme i väntrummet och tankarna bara flög omkring, någonstans kände jag att lite hopp ändå fanns kvar inom mig.. Barnmorskan kan ju faktiskt ha sett fel!!!

Åter igen, in i ett rum med en dataskärm i taket, upp med tröjan, ner med byxorna och på med kladd på magen och innan läkaren började undersökningen sa han "OM det är som dom på Mama Mia misstänker så vill jag att ni ska veta att det är MYCKET allvarligt". "Ja, vi förstår det", Sa vi. Men egentligen tror jag inte att någon av oss gjorde det!
Undersökningen började, ännu en gång såg vi vår bebis.. jag såg hjärtat slå och plötsligt ser jag hur bebisen för sin ena hand upp mot munnen och stoppar in tummen i munnen, precis som Charlie gjorde i magen! Mina tårar forsade längst med kinderna igen.. tårarna var tydligen inte slut, det fanns mängder kvar!
Efter att ha tittat mycket noga sa läkaren "Jag ser tyvärr samma sak, er bebis har en fin hjärna och ett helt ansikte men från ögonbrynen och bak finns det inget ben!"
En Barnmorska fick komma in och göra en sista undersökning, läkaren ville att dom skulle vara två som sett samma sak. Konstigt nog växte hoppet i mig ännu en gång... Kanske har dom sett fel ändå!?!
Hon såg samma sak och missbildningen var ett faktum!

Missbildningen heter acrani och det här kan man läsa på Wikipedia:
Acrani är en medfödd fosterskada som innebär avsaknad av skallbenet. Ofta i kombination med anencefali och meroencefali vilket betyder att delar av storhjärnan saknas. Missbildningen är dödlig.
Om just vår bebis lider utav anencefali och meroencefali, det vet jag inte! Men som du förstår så finns det inget annat val än att avbryta graviditeten, detta är alltså dödligt!

Jag skrek rakt ut "Jag vill INTE föda ut den, och jag vill att ni tar ut den NU". Läkaren talade om att jag inte har något val, man måste föda ut den och det går inte att få det gjort nu... Man måste först kontakta socialstyrelsen för att få lov att avbryta graviditeten och sen måste man boka tid för en abort! Jag trodde helt allvarligt att jag skulle dö av hjärtstillestånd där på britsen.
Läkarna satt mig som första prio så som tur är så ordnades allt väldigt fort.
Redan idag ska jag och Christian till Huddinge sjukhus för inskrivningssamtal, då kommer vi få all information vi behöver och jag kommer ta den första medicinen.
Jag har självklart läst på om medicinen och så här står det på fass:
"Mifegyne är ett antihormon som hämmar effekten av progesteron, ett hormon som är nödvändigt för att graviditeten ska kunna fortsätta, Mifegyne kan därför orsaka abort." Det gör ont att läsa det, i eftermiddag tas det första steget... vi måste göra en abort!
I eftermiddag får vi åka hem och vara hemma över helgen!

På måndag morgon klockan 7.30 blir vi inlagda (Jag skriver Vi för att jag känner att Christian inte ska glömmas bort i det hela, vi är ändå två om det här och vi är båda lika skakade och lessna), jag kommer få en medicin som framkallar ett missfall vad jag har förstått, sen kommer jag alltså få föda vår bebis på vanligt sätt. Jag tror att bebisen i det här läget kommer ha somnat in, men jag har på vissa ställen läst att bebisar har levt en stund efter själva förlossningen. Hur det kommer vara för oss vet jag inte, vi har som sagt inte fått så mycket information ännu och vi har inte riktigt fattat vad som ska ske eller att det verkligen ska ske!

Jag vet inte hur jag ska beskriva smärtan som vi känner, för somliga kanske det verkar som om vi fått ett missfall och det är bara att gå vidare. Då vill jag bara berätta att vi fick ett missfall 2007 och det här går INTE att jämföra med det. Våran bebis lever, vid ett missfall har bebisen dött och oftast sker missfallet ganska tidigt. Vårat missfall skedde redan i vecka 6 så det var liksom ingen bebis, det var en kidneyböna. Oftast kissar man ut en blodklump sen är det över, klart att det är jobbigt känslomässigt men förhoppningsvis har man inte varit gravid mer än några veckor och alla vet att innan vecka 12-13 är det kritiskt.
Nu ska jag föda ut en bebis med tio fingrar, tio tår, ett ansikte som kanske har drag av mig, Christian, Charlie eller Jonathan, vi kommer få veta vad den har för kön, vi ska namnge henne/honom och vi kommer förmodligen hålla vår bebis.. Kanske, kanske kommer han/hon t.o.m. leva en kort stund hos oss! Jag anser inte att vi går igenom ett missfall, vi kommer på måndag förlora vårat barn!
Det enda jag kan säga för att försöka beskriva hur det känns är det här:
På morgonen när jag vaknar lämnar jag drömmarnas värld men jag kliver rakt in i den värsta mardrömmen och det läskiga är att jag inte drömmer den utan jag lever i den, i vaket tillstånd, på riktigt!!!

Jag har bestämt mig för att fråga om jag får ta hand/fotavtryck, jag ska ta kort på henne/honom och be dom skriva upp vikt, längd och tid. Jag ska göra ett minnesalbum som vi kan ta fram när vi känner att saknaden blir för stor eller bara för att bearbeta hela händelsen! Jag bearbetar saker lättare om jag får skriva och fixa så jag tror att det är bland det bästa för mig att göra för att sen kunna leva med sorgen utan att brytas ner totalt!


Vi har så otroligt många underbara människor omkring oss och det är vi så tacksamma för. Många av er säger att ni vill göra något för oss, vissa känner sig nästan frustrerade över att inte veta vad dom kan göra eller säga!! Jag vill bara säga att för oss är det fullt tillräckligt att veta hur många ni är som bryr sig om oss och som skänker oss en tanke då och då. Vi begär inte och framförallt förväntar vi oss inte att ni ska veta vad man ska säga i ett sånt här läge. Det som stärker oss mest och hjälper oss bäst det är att veta att ni är så många som bryr sig och att ni finns där om vi behöver prata eller bara gråta mot en axel! TACK älskade släkt & vänner som finns här för oss!!!

Mitt i allt elände kan jag känna sån glädje... Jag känner glädjen över att jag har Christian och Charlie!
Charlie är våran lilla hjälte, för hans skull kommer vi kämpa oss igenom det här!!!
Det kommer ta tid men vi ska ta oss igenom det här tillsammans jag och Christian, vi får ta en dag i taget nu och försöka hålla oss så hela som möjligt, det är inte lätt.. Det känns som om man ska falla ihop och gå sönder när som helst men tack vare Charlie kommer vi inte tillåta oss att göra det. Vi kommer gråta och hjärtat kommer värka men är det så himla konstigt? På måndag kommer vi ju förlora vårat barn!!!