En vecka sen vi såg vår ängel...

Ja, idag är det en vecka sen.. klockan 16.45 idag var det exakt en vecka sen jag födde vår lilla Vilde. En vecka sen han togs ifrån oss utan att vi ens fick tala om för honom hur mycket vi älskar honom! Jag hoppas att han vet det ändå.. men jag önskar på något sätt att han hade tagit några andetag och fick höra våra röster innan han somnade in!

Idag var vi hos psykologen, jag grät, vi pratade och fick berätta hur det går för oss. Både jag och Christian tycker ändå att det går ganska bra för oss, vi gräver inte ner oss i det som hänt men självklart sörjer vi... och jag ältar,
jag ältar mer än vad jag borde, jag har dåligt samvete och känner mig så fruktansvärt rutten som inte tog upp min son och höll honom i min famn!!! Jag mår verkligen dåligt av det, varför gjorde jag inte det? Är det någonstans en liten bebis ska vara så är det väl i sin mammas (eller pappas) trygga famn???
Då, när vi fick se Vilde kändes det inte bra för mig att hålla honom, jag ville inte! Jag ville bara se och klappa honom, jag gav honom en puss oxå men sen fick det räcka! Just i den stunden kände jag ändå inte att min famn var särskilt trygg, jag var så ledsen, chockad och samtidigt arg, besviken och dessutom hög på morfin!!! Idag ångrar jag mig så mycket så att mitt hjärta gör ont, och nu är det försent! Jag hade min chans att hålla min älskade Vilde men jag tog den inte! 
Älskade lilla Vilde, förlåt mig! Jag hoppas att du känner hur ofta jag tänker att jag vill krama dig, hur ofta jag vill pussa på dig och hur mycket jag saknar dig... En vacker dag kommer jag att lyfta upp dig i min famn, krama om dig så kärleksfullt som bara en mamma kan och jag kommer aldrig tillåta dig försvinna från mig igen!!!! 

Idag är det exakt 16 år sen Christians pappa gick bort, det känns oxå sorgligt. Trots att jag aldrig träffat min svärfar så saknar jag honom. Jag är helt säker på att vi hade tyckt om varandra. Det är synd att jag aldrig fått höra Christians och hans pappa spela gitarr ihop, det hade varit kul!!! Men vem vet, en dag kanske jag får göra det!? 
 
Imorgon ska Nypan vara hemma från dagis för hans gudmor Linda och hennes son Felix kommer hit och leker med oss. Det ska bli mysigt! Nu ska jag krypa ner i sängen, läsa en stund innan jag tar en sömntablett och hoppas sen på att få ordentligt med sömn.. Ikväll hade jag tänkt försöka lämna alla tankar här på bloggen istället för att ta med dom till sängen... men får se om det räcker...jag är en ältare, jag vet!!!

Permalink Allmänt Kommentarer (3) Trackbacks ()


Kommentarer

Postat av: nettis

hej lotta! fick adressen från sara.



det e så fruktansvärt det som hänt er, kan inte föreställa den smärta du fått gå igenom. e verkligen så hemskt! skickar massa styrkekramar till er alla tre! kram kram nettis!

Postat av: Sanna /Saras Sanna

Hej Lotta. Fick också adressen av Sara. Mina tröjärmar är dyblöta från att ha torkat tårar. Du är så stark som orkar skriva om detta och att du orkar dela med dig. Jag har nu ett snart 12 veckors pyre i magen och jag kan inte föreställa mig det ni har gått igenom.



Mina tankar går ut till er tre, tur att ni har varandra. Ta vara på varandra. Tänker på er. Kram Sanna

Postat av: Johanna

Hej!

Jag fick också adressen av sara.

Du är stark som orkar skriva om det som har hänt men jag tror att det är skönt att "skriva av sig" och dessutom så kan du gå tillbaka senare och läsa om hur du upplevde allt. Jag tror det är nyttigt.

Tack som låter mig läsa, jag gråter när jag läser din inlägg. Jag skickar också en massa kramar till dig och er! Sköt om er. Kram Johanna


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback