Igår kom min syster med familj hit, dom kom klockan 14.30 och åkte hem sent på kvällen så det blev en heldag! Skönt med lite sällskap, det behövde nog både jag, Christian & Nypan! Vi skrattade, åt god mat, proppade godis & hade det supertrevligt! TACK för att ni ville komma!

När gästerna hade gått satt jag och Christian i soffan, Nypan sov, ljusen var tända och huvudet började älta igen!
Jag fattar inte, jag kan bli så ledsen efter en dag med massa folk eller saker att göra.. Jag liksom stänger av tankarna ett tag och sen hinner dom ikapp när allt lugnar ner sig! Jag har sagt det förr men jag vet inte hur jag ska få dig att förstå hur det känns, det är så tomt utan Vilde i magen! Ibland rör det ju sig i magen på en och då tänker jag alltid "Åh, nu rörde han sig igen" men så kommer jag på att han är död, han finns inte längre åtminstone inte i min mage!

Imorgon har det gått en vecka, då är det en vecka sen vi fick se vår lilla son med pyttesmå fingrar och tår, han hade miniminismå naglar, men kärleken han kom med var lika stor som en fullgången och levande bebis! Ush, vad jag saknar honom. Mitt hjärta värker och mina ögon tåras hundra gånger om dagen... När är det dags att "gå vidare" och "komma över"??? Jag kommer ju aldrig glömma men nångång måste jag ju kunna inse vad som hänt och acceptera, jag har ju liksom inget annat val.. Ändå har jag så svårt att acceptera det just nu, jag drömmer att jag föder honom efter 9 månader och han är fullt frisk, jag tänker ofta "i sommar när bebisen är här", jag tänker på vad jag får och inte får äta... Och det gör så ont varje gång jag vaknar ur drömmen eller när jag kommer på att han är borta! Jag vill inte bli någon ältare, en som tycker synd om sig själv men fan va svårt det är!

Tack vare Charlie går jag upp varje morgon, jag skrattar och är mig själv till stor del. Jag har lätt för att bli sängliggandes utan mat och dricka flera dygn i sträck när jag mår dåligt och hade jag inte Charlie så hade det förmodligen varit så nu oxå! Jag har iofs mycket kortare stubin än vanligt, blir ledsen för minsta lilla och jag grubblar mycket mer än vanligt!

Charlie är världens goáste och jag är så stolt över hur fin han är, han är jordens gladaste och snällaste kille...oftast! MEN just nu är han inne i någon trotsålder, han testar gränser hela tiden. Han tar upp saker som han vet att han inte får ha, tittar på oss för att få en reaktion, när vi säger "Lägg tillbaka dom" säger han nej eller ignorerar oss, när vi säger till igen kastar han dom i golvet. Han gör allt han vet att han inte får, han slåss, sparkas (Slåss och sparkas gör han löst, han liksom testar om vi ska bli arga och det blir vi ju såklart).
Jag tror att han känner att det inte riktigt är sig likt här hemma, han märker nog på mig att jag är lättretad och då blir det ännu roligare att reta mamma. Jag känner mig värdelös som inte har något tålamod!

Christian är helt underbar, han låter mig sova på morgonen när han och Charlie går upp. Dom leker och fixar medans jag sover en eller ett par timmar till! Han går upp på natten när Charlie ropar och han klappar och pussar mycket på mig! Han är mitt stora stöd i det här och jag hoppas att han känner att jag stöttar honom och att jag älskar honom till månen och tillbax! Imorgon ska Charlie till dagis och vi blir ensamma hemma, det ska bli mysigt! Vi behöver lite ensamtid nu och Charlie behöver sina kompisar på dagis.

Idag ska vi hem till Charlies kompis "Bampus" (=Hampus) för han ska ha 3-årskalas. Det har Charlie längtat efter enormt mycket så vi måste gå dit känner vi. Det blir kul för honom med massa bus och lek!

Christian & Charlie, jag älskar er så mycket och jag är så tacksam för att ni finns! Tillsammans är vi oslagbara! Ni två är dom finaste människor som har satt sin fot på denna planet och jag är så lycklig över att jag går här på jorden med just er vid min sida! TACK FÖR ATT NI FINNS, min älskade familj!!!!!